Johan Gubrail
Jag har en vän. En vän från en liten by söder om Sahara som inte sover om nätterna på grund av dödliga sjukdomar och svält. En vän från Rio de Janeiros tuffa slumkvarter som sniffar lim för att klara sig genom dagen. En vän från Delhi som låter sig utnyttjas så att han ska kunna stå på egna ben. En vän från mellanöstern vars liv ständigt hänger på en skör tråd. En vän från en kåkstad i Mexiko som inte har råd med ett välbefinnande.
Mina vänner delar på en sak, nämligen fattigdom och de är straffade för att de blivit till här - här på denna planet.
Samtidigt som jag nu skriver denna artikel, är det mina vänner som arbetar, tigger eller är kriminella så att de ska kunna göra det jag gör. Det jag får göra och det jag ska göra.
Man ska känna till en sak, min framtid är också deras framtid. Vår framtid tillsammans är den kommande generationens framtid. Vi är tillfälligt här i världen, ingen lever evigt, men varför ska man leva det enda livet man har här på jorden så besvärligt och bedrövligt?
Mahatma Gandhi sa en gång att friheten inte är värd att ha om den inte omfattar friheten att fela. Jag ställer mig då frågan, vad har mina vänner gjort för fel? Att leva? Det svaret kanske inte existerar, med tanke på att felet ligger helt i mina (våra) händer. Det är våra händer som är fulla av blod, tankar fulla av girighet och handlingar fulla av felaktighet.
Detta är verklighet, allt händer inför våra ögon och ändå agerar vi som om vi har alla lösningar och den tid vi behöver. Jag är rädd för hur blind världen egentligen är. En så mörk och kall atmosfär vi lever under. Jag är rädd att den kommande generationen jag talar om möter samma syn och känsla, hur ska vi då förklara världens situation för min son eller dotter?
Det enda jag inte är rädd för är att tala om för världen vad jag känner.
I mitt land, här i Sverige, som jag skäms över att visa för mina vänner, har vi hela berg av avfall. Vi köper och slänger, köper och slänger kontinuerligt och får aldrig tanken i oss att dela med de behövande. De som skulle se våra gamla prylar som nya. Våra trasiga kläder som något mer än bara kläder. Vi lever under gynnade omständigheter där varje människa har tak över sig, och massor av föda. Vi har allt och mer än tillräckligt. Vi lever upp till uttrycket “Good life”. Men även när vi vet att vi har tillräckligt, är vi rädda att förlora en liten del av våra stora tillgångar.
Jag såg en filmfrekvens häromdagen där en hemlös pojke från Indien blev frågad om sin största önskan. Pojken sa då: “Jag önskar att jag föddes rik, och om jag gjorde det skulle jag ge alla fattiga barn i världen den mat, medicin och hem de behöver så att de kan känna sig precis som jag.”
Om ett barn på gatan är villig att dela med sig, varför är vi då så giriga? Varför är vi aldrig tillfredställda med det vi har, utan hela tiden ska ha mer och mer?
Jag kan inte sluta tänka. Jag kan inte sluta tänka på att dessa barn är i min ålder, att jag skulle kunna vara ett av dessa barn som svälter, ett av dessa gråtande barn som ber enträget om mat för att överleva. Är det för mycket begärt av dem?
Nelson Mandela uttryckte det mycket tydligt i boken Den långa vägen till frihet:
“Att vara fri är inte bara att kasta av sig kedjorna, det är att leva så att vi respekterar och ökar andras frihet.” Men det känns som att vi idag motstrider den tanken helt och hållet. Vi har tagit steget över friheten. Vi väljer istället för att respektera och öka andras frihet, tänka på hur dagen ska tillfredställa våra behov maximalt.
Det räcker, vi har gått över gränsen och nu gått så långt att vi trampar över den.
Om alla tillgångar var fördelade jämlikt mellan människor och varje individ alltid ställde sig frågan, behöver jag verkligen det här? – Vilken underbar plats jorden skulle då vara!
Vi sitter trots allt i samma båt, ett stort fartyg men på olika platser. Mina vänner är passagerare som endast kan följa och uppleva den riktningen vi befaller. När sedan katastrofen väl inträffar är det mina vänner som varaktigt påverkas och får ställas inför våra handlingar. Vi blundar, trots att vi alla vet att vi tillsammans i världen ska fungera som EN mot samma mål. Mot samma riktpunkt.